Varför Livs värld finns

Jag blev mamma, och det var då allting började. Inte den dag då jag skrev min första bok. Inte den dag då jag bestämde mig för att bli författare. Det började den dag då jag började se världen genom ett barns ögon.

När mina barn var små bodde vi i Sverige. Jag mötte många fantastiska lärare, pedagoger och engagerade människor som varje dag gjorde sitt allra bästa för barnen. Jag såg värme, omtanke och en uppriktig vilja att hjälpa.

Men jag såg också något som gjorde mig djupt bekymrad.

Jag såg en generation barn som hade svårt att förstå sina egna känslor. Barn som inte visste hur de skulle sätta ord på det som hände inom dem. Barn som hade svårt att hantera besvikelser, visa empati och tro på sitt eget värde.

Det var aldrig barnens fel.

I Istället började jag fråga mig själv om vi vuxna verkligen gav barnen det de behövde.

Vi lär barn att läsa. Vi lär dem att skriva. Vi lär dem matematik. Men lär vi dem att förstå sig själva? Lär vi dem att lyssna till sina känslIor? Lär vi dem att bemöta andra med vänlighet och respekt? Lär vi dem hur de kan hitta tillbaka till lugnet när livet känns överväldigande?

De frågorna stannade kvar hos mig.

Jag letade inte efter någon att skylla på. Jag sökte efter en annan väg. En väg där barn får växa i sin egen takt. En väg där nyfikenhet betyder mer än prestation. Där misstag välkomnas som en naturlig del av lärandet. Där ett vanligt liv kan bli ett djupt meningsfullt liv.

 

En sista tanke

När jag ser tillbaka på min resa inser jag att jag egentligen aldrig började med böcker.

Jag började med en fråga:

Vad behöver ett barn egentligen för att växa?

Jag söker fortfarande efter svaret, och kanske kommer jag alltid att göra det.

Men så länge berättelser kan ge ett barn hopp, tröst eller mod att ta ännu ett litet steg, kommer jag att fortsätta skriva.

För ibland kan en enda berättelse förändra en människas liv.

Och kanske är det där en bättre värld börja.

Så började jag skriva.

Inte för att ge barn färdiga svar, utan för att gå bredvid dem, en berättelse i taget.

Berättelser som stilla viskar:

”Du behöver inte skynda dig.”

”Dina känslor är välkomna här.”

”Du är tillräcklig, precis som du är.”

Ju fler berättelser jag skrev, desto tydligare blev det för mig att de inte bara var till för barn.

De var också till för de vuxna.

Till föräldrar, lärare, pedagoger, mor- och farföräldrar och alla andra som är med och formar ett barns värld.

För barn växer aldrig upp ensamma.

De växer genom relationer. Genom ord. Genom sättet vi ser på dem. Genom trygghet. Genom kärlek.

Det var därför jag också började skriva för vuxna. Inte för att tala om för dem hur de skulle uppfostra barn, utan för att bjuda in dem till eftertanke. För kanske har även vi fortfarande utrymme att växa. Att lyssna lite mer. Att skynda lite mindre. Att våga säga: ”Jag vet inte.” Och ibland att återigen se världen genom ett barns ögon.

Det var så Livs värld kom till.

Inte som en bokserie.

Inte som ett förlag.

Utan som en vision.